Um inte lätt o förklara allt särkskilt när man kanske själv bär på en ilska/ledsamhet/besvikenhet på någon som inte velat vara en del av sitt/ens liv...

Min mamma blev aldrig erkänd av sin pappa o har aldrig träffat honom trots att hon flera ggr kontaktat honom,han berättade inte sin för sin "nya" familj att han hade en dotter sedan tidigare,hon har alltid känt sig mindervärdig o förkastad tack vare hans beteende....när han dog var mamma väldigt ledsen för nu var all chans att få se sin far totalt borta...fattar inte vrf människor gör så mot barn????

Jag i min tur träffade ju då inte min morfar någonsin o inte heller min farfar el farmor hade bara en mormor som inte kontakten var så nära med ändå....min pappa hade svåra minnen av sin barndom(tror vi)så han ville inte se sina föräldrar men då jag föddes(första flickan efter hans då tidigare 4 pojkar samt en pojke med min mamma)o då ringde han sin mor o var glad o berättade att han fått en dotter:Då sa hon du kan stanna där du är....sen efter ett tag vilel hon ses men då var pappa besviken på de hon sagt då o så ville han inte se dom alls...Tråkigt!!!Visst had e e varit kul o se sin farmor o farfar o även morfar men jag hade iaf mina föräldrar..Svårare tycker jag de är att ha två systrar o en mamma ett stenkast i från oss som aldrig har tid o komma hit änn mindre hjälpa en med något..i stället har jag fått två helt fantastiska svärföräldrar som gör allt för oss o våra barn....tror ändå på att du förklarar för Star o låter henne veta..Kram Monica

Monica > Jag förstår inte heller hur man kan göra så mot ett barn. Det svåraste för mig har alltid varit att jag har en lillasyster som min pappa fick när jag var 3 år gammal. Sen dess har jag inte varit viktig. Hon får ha en närvarande pappa, men inte jag. Det gör jätteont att tänka på.

Jag blir så ledsen av att läsa både din och Monicas historia. Jag har alltid haft närvarande föräldrar och även fast de separerade när jag var bebis och väl just då inte var särskilt glada på varandra så har de alltid ansträngt sig för min skull. De har alltid kunnat prata med varandra och på min födelsedag har alltid mamma och pappa och farmor och mormor varit närvarande. De kan prata med varandra även om det bara är om väder och vind och det ordniarie skvallret på byn. När jag har blivit äldre har jag insett att alla inte är så förunnade. Jag är vuxen nu och har en vuxen kompis och ända tills för några år sedan så fick min kompis alltid fira sin födelsedag två dagar, eftersom hennes föräldrar inte klara av att vistas i samma rum samtidigt. Nu har hon slutat med det och firar inte alls istället. Helt förståeligt!



Jag hoppas att Star kommer förstå hur du tänker kring din pappa.

Linda > Ja tänk om alla hade den turen. :-|

Känner igen det dära..eller ja nästan då.

Mina barn har inte heller någon morfar, bara en mormor. Jag har aldrig träffat mina morföräldrar eller min farfar, träffade min farmor bara när jag var liten men hon är ju död nu eller har varit det sen jag var 7 år.



Det gör ont i mig ibland att se hur lyckligt underbart det är se sina egna barn leka med deras pappa alltså det gör inte ont så utan mer att shit vad jag är lycklig som har en pappa till mina barn som bryr sig = krångligt att förklara..



Barnen vet om att dom har en mormor, farmor och en farfar, gammel-mormor (j.s mormor) osv och det räcker gott och väl men jag väntar på att frågan ska komma? har jag en morfar? jag vet ju knappt om gubben lever..så det dära känns lite läbbigt, visst man är bredd men ändå..:)

Jag har knappt någe kontakt med min släkt av olika anledningar och visst det känns lite surt att dom inte visar någe intresse för mina barn, har försökt få kontakt med vissa men dom har valt att inte vilja hälsa på osv..så mer kan jag inte göra men jag är glad att J.s familj älskar sina barnbarn osv :)

Hannele > Jag har heller ingen kontakt med min släkt, på pappas sida. Dom följer han, skiter han i mig så skiter även dom i mig. Min farfar har jag dock inte träffat, min pappa gör samma mot mig som hans pappa gör med honom.. konstigt tycker jag. Han om nån måste ju veta hur ont det gör att bli bortvald.

ush vad jobbigt... vet precis hur det är...

Jag växte upp med min mamma och ingen mer då jag inte har syskon från mammas sida, pappa bytte fruar lika ofta som kallingar och glömde alltid bort sina barn efter varje skiljsmässa :S Nu har han förändrats dock och jag har lärt mig att förlåta honom, inte glömt det utan förlåtit det och gått vidare för jag vill inte ha en massa hat och ilska i mig. Mina barn älskar och avgudar honom och han är världens goaste morfar! Avgudar dom och låter dom göra precis som dom vill hehehe

Jag önskar jag hade fina minnen av honom men dom är väldigt få... tror man får försöka göra det bästa om det nu går alltså... Folk är ibland inte elaka för att det är skoj utan de har själva blivit utsatta för mycket ont i sin barndom som gjort att de är som dom är... det är rätt synd om dom när man får höra vad dom gått igenom och då förstår man lite bättre varför dom betett sig ungefär likadant som sina föräldrar... det är svårt...:-|

Ani > Hade min pappa kontaktat mig & verkligen försökt få kontakt igen så hade jag säkert kunna förlåta för jag vill verkligen ha en pappa. Men jag tror att det är det som sårar mest, att han faktiskt inte bryr sig. Han har aldrig "legat på" att få min kärlek eller en bra relation. Det är alltid nån annans fel, inte hans. Alla andra är puckon, inte han. Jag skrev ett långt, långt brev till honom runt -07 där jag inte var särskilt arg utan berättade om mitt liv, varför jag var ledsen på honom & bla bla. Jag svalde min stolthet lite där. Men jag fick aldrig svar. Jag skickade även "Är jag viktig?" i ett brev, jag fick aldrig svar. (jag vet att breven kom fram då min lillasyster såg dom framme i köket) Får man inte svar på sånt så.. jag skrev igen & sa att han inte behöver oroa sig, jag ska inte kontakta honom mer. Det gör ont som fan..